DE GAMLA GÅRDARNA

I mitten av den bästa biten av Österlen ......

Det är nu snart 200 år sedan den stora jordreform som kallas enskifte genomfördes i Sverige. 

För Södra Mellbys del skedde det mellan 1806 och 1811. Innan dess hade alla byns bönder varsin liten del av i stort sett varje jordlott som tillhörde byn, odlad jord såväl som utmark. Det låter rättvist och bra, alla fick sin del av både den fina och den dåliga jorden. Men det var naturligtvis inte rationellt. Fördelningen skedde genom "rebning" (mätning med rep) och åkertegarna kallades för "solskiften". De blev ofta så smala att det var svårt att plöja och skörda individuellt, bruket av åkertegarna genom medlemskap i skifteslaget var en av grunderna för gemenskapen i byn. Ändringar i skiftet fick inte ske utan alla bydelägares samtycke.

Ägosplittringen gjorde att man som regel inte kunde bo vid sin jordlott. Bondgårdarna låg samlade utmed bygatan och var -- jämfört med senare tider -- relativt blygsamma boningshus med tillhörande uthus och trädgårdstäppa. Enskiftesstadgan, för Skåne utfärdad 31 mars 1803, innebar stora förändringar. Varje åbo, d.v.s. jordägare, tvingades acceptera att få sina ägor samlade i ett enda stycke. Det var en reform som i större utsträckning endast kunde genomföras i Skåne, och när gårdarna i samband med skiftet flyttades ut från den gamla bygemenskapen sågs den av de flesta som ett hänsynslöst övergrepp från myndigheternas sida.

I Mellby oskiftade by låg gård nummer 1 längst ned i norr, nummerserien följde bygatan upp på östra sidan och vände ovanför kyrkan, där prästgården var nr 13. Prästgårdarna tycks ofta ha varit just nummer 13, kanske för att en gård med kyrklig anknytning förhindrade att det förde otur med sig. I äldre tider levde prästen av vad lantbruket gav. Mellby prästboställe var en stor och vacker fyrlängad gård med många rum, men bostadsdelen revs tyvärr och ersattes av den gröna villan när nya prästgården blev färdig. Att renovera och bevara var inte aktuellt på den tiden, alla inblandade var nöjda med att bli med byggnaderna som ansågs otjänliga som bostad.

Högsta gårdsnumret i byn var 28, men i nummerserien saknas flera nummer. Några av gårdarna återuppbyggdes ganska långt från sin ursprungliga placering i byn – Mellby 27 ligger bakom packeriet på vägen ned mot Kivik, där det nuvarande värdshuset förr var en gård med beteckningen Mellby 3. De två gårdarna på varsin sida om vägen när man från Mellby på väg mot Åkarp passerat avtaget till Vitaby, är Mellby 17, och fortsätter man vägen bort ligger Mellby 5, Granelund, på höger sida i den skarpa kurvan. Mellby 4 är gården med hästarna på höger sida om man kör från Mellby mot Prästavägen. Mellby 1, Fridhem, som låg längst mot norr i den gamla byn, återfinns nu i motsatt väderstreck borta vid Nybromölla.

Förutom nr 13 – som alltså inte är den nuvarande vita byggnaden bakom kyrkan utan den länga som inrymmer antikvariatet Lappri – låg ytterligare några av de gamla gårdarna kvar i byn även efter enskiftet. Det nybygge som ligger snett över vägen från Lappri var en gång en fyrlängad gård med beteckningen Mellby 12. Klockaregården, snett över vägen från Mellbybagaren, hade beteckningen Mellby 14, och den restaurerade gården med halmtak längre ner på samma sida om vägen är Mellby 20. Kvar ligger också Mellby 6, på vänster sida vid uppfarten mot byn från riksväg 10. Boningshuset är förfallet och bortom all hjälp, men konstnärinnan Kerstin Eriksson har inrett ett av uthusen till en vacker ateljé med en liten bostadsdel.

Den enda av de gamla gårdarna som alltjämt har kvar litet av atmosfären från svunna tider är Mellby 28. Den ursprungligen fyrlängade gården byggdes 1601 och har under alla år ägts och brukats av samma släkt. Sista – tionde -- generationen jordbrukare på gården är tre av sju syskon Isaksson -- Gulli, Nils och Ivan.

På den ursprungliga gården Mellby 1, ett kronoskattehemman om 1/3 mantal värderat till 300 riksdaler, bodde på 1500-talet kronolänsmannen Göran Hiort. Det var en välbärgad man som också ägde kronohemmanet nr 4 i Mellby, ¼ mantal värderat till 250 riksdaler, och dessutom hade hus i Kivik, Grevlunda, Bästekille, Vitemölla och Nybromölla. Dessa hade "han sig själv förvärfvat", som det står i bouppteckningen efter det han 24 juli 1757 "igenom döden aflidit, ogift och utan bröstarfvingar". En stor man på sin tid, ofta förekommande som åklagare vid tingsrätten i Brösarp. 1712 stämde han till och med sin bror och hans kvinna, "Munsterskrivaren Fredrich Hiort och kvinnfolket Elna Svensdotter", i Mellby för "lönskaläger". Resultatet av det kärleksmötet blev ett "piltebarn", och fadern dömdes att böta 9 mark medan modern slapp undan med 5. Men dessutom skulle bägge "stå en söndag på biktepallen och sedan undgå offentlig absolution".

Den ogifte kronolänsmannen samlade inte rikedomar i form av lösöre. Bouppteckningen upptar bl.a. en svensk bibel, doktor Swedbergs huspostilla i två delar, en svensk psalmbok, en liten bönebok och en nattvardsbok. Han hade också ett par pistoler, ett par bössor och ett kruthorn. En grön klädesrock och en väst med gröna knappar var högt värderade, de uppskattades till ett värde av 8 suggor.

Hiort avsatte 30 daler till en "liksten" som skulle uthuggas med förgyllda bokstäver och uppsättas i Kivik, men testamenterade alla sina ägodelar i övrigt till brorsdottern, "Jungfru Fredrica Hiort", som dock lämnat jungfrudomen kort före farbroderns död och gift sig med "Comministern ärewördige och höglärde W. Georg Unge" i Mellby. Bouppteckningen efter honom 11 juli 1770 upptar bl.a. ett kronorusthållhemman i Bästekille värderat till 600 daler, vilket kan antas vara en del av hustruns arv.

I en skrivelse till Lunds stift beskriver Unge prästgården i Mellby i mitten av 1700-talet som "7/16 hemman av ringa beskaffenhet" med ett annexhemman om 3/16 mantal med dålig jord. Drygt 100 år senare, 1897, var den enligt en notis i Cimbrishamns-Bladet taxerad till 15.800 kronor. Mellby 12, lantbruket som ägdes av Per Svensson, åsattes ett liknande taxeringsvärde, 14.900 kronor. Mellby nr 5, Per Persson, taxerades till 13.200 kronor. I samma notis omnämns också J. Jönsson: 13.100 kr., Per Mårtensson: 12.100 kr., Per Erikssons arvingar: 9.900 kr. och Ola Persson: 9.800 kronor, samtliga hemmahörande i Mellby. Bland inkomstuppgifterna återfinns kyrkoherde N.M. Wennerberg 3.430 kr., kapten Gustaf Vendel 800 kr., mejerskan Anna Trulsson 700 kr., handlaren Gustaf Larsson 700 kr. och drängen Ola Mårtensson 600 kr.

Enligt samma källa utgjorde årslönen för en dräng år 1865 i genomsnitt 117 kronor, 1880 140 kronor, 1890 164 kronor och 1892 170 kronor.

Cimbrishamns-Bladet, som utkom med sitt första "profnummer " redan 15 aug. 1857, höll bygdens folk med lokala nyheter av alla slag. 30 maj 1899:

En olyckshändelse af svårare art inträffade sistlidne lördag i Rörum. Lantbr. Per Mårtensson från S. Mällby, hade varit något ärende i staden och fått något för mycket af det bästa.

Ruset hade ytterligare påökats å Rörums gästgifvaregård. Därifrån hade han slutligen ensam begifvit sig körande mot hemmet. Men, kommen ett stycke ofvan Rörum, hade han förmodligen beslutat åter förena sig med sitt sällskap på gästgifvaregården, hvarföre han vändt hästarne, hvilket dock icke aflupit bättre än att vagnen stjälpte och Per Mårtensson kastades i diket och slog sig så illa dels mot gärdsgården och dels af vagnen, att flera svåra blodviten i såväl hufvudet som å kroppen uppstodo, hvarjämte ena benet afbröts och för öfrigt krossades förfärligt. För några år sedan råkade en annan Mällbybo, lantbr. Per Eriksson, ut för en liknande olycka på nästan samma ställe, hvarvid han kväfdes af det upp och nedvända släddonet.

En notis några år senare berättade om den förre kommunalordföranden i Svinaberga, som enligt provinsialläkare Malmgren i Brösarp hittades ihjälfrusen under rusets inflytande. "Den så sorgligt omkomne var 38 år och efterlämnar hustru och fem barn. En förmögen man som dock länge varit hemfallen åt rusdrycksbegäret", hette det i Cimbrishamns-Bladet.

Två kannor brännvin kostade på 1880-talet runt 3,40 kronor. En kanna rymde 2,62 liter, vilket ger ett literpris på omkring 65 öre.

Att det även fanns andra risker i att ge sig ut på vägarna framgår av en annan notis tidigare samma år:

Osäkerheten på landsbygden, äfven i vår annars så fredliga landsdel, tilltager i oroväckande grad. För ett par aftnar sedan har en lantbr., som kom körande från Södra Mällby, vid den s.k. Åtångabron blifvit öfverfallen av två okända, sämre klädda manspersoner, möjligen järnvägsarbetare, af hvilken den ene sökte taga fatt i tyglarne. Vid ett kraftigt slag af piskan ryckte dock hästarne till och kullslogo bofven, hvarefter det bar af i rask fart mot Rörum.

Den andre började då springa efter, kastande stenar efter den körande, som dock oskadd lyckades undkomma. I mörkret kunde han ändock se hur de förföljande var hack i häl efter honom, hvarföre han fann rådligast att låta hästarne sträcka ut.

I Södra Mellby socken fanns 31 december 1894 1.941 personer, 983 karlar och 958 kvinnor. 21 pojkar och 18 flickor hade fötts under året som gått. 11 män och 13 kvinnor hade dött, 23 resp. 26 hade flyttat in och 23 resp. 21 hade flyttat ut.

En tidningsnotis ett år senare refererade huvudpunkterna vid ordinarie stämma i december i Södra Mellby kommun:

Julmat skulle utdelas till 36 av stämman utsedda personer.

Ett ritnings- och kostnadsförslag – det senare på 3.300 kronor – för byggande av kommunalhus godkändes.

Sinnessvage Oscar Löfgren bortauktionerades till Åboen Måns Andersson nr 13 Bästekille för en tid av 3 år mot 130 kronor årligen.

Gossen Jöns Johansson Vitt bortauktionerades till Åboen Nils Håkansson nr 13 Bästekille under 1 år mot 35 kronor.

Till fjärdingsman för socknen valdes för en tid av fyra år och mot en årlig lön av 110 kronor korpral Jöns Nord nr 21 Svinaberga.

Enligt markegångstaxan för Kristianstads län år 1896 var en drängs dagsverke värderat till 1,68 medan ett dagsverke med arbetsdjur, öke, motsvarade fem kronor. Ett kilo smör kostade 1,80 och ett lass bokved 6,50. En hektoliter vete eller ärtor värderades till 10:-, korn stod i 7,50, råg 7,20, havre 4;- och blandsäden 5,75. En deciton halm eller hö betalades med 3:- och ett lass bokved med 6,50.

Husbonde på Mellby 28 i slutet av 1800-talet var åbo Nils Andersson, född i Mellby 1836 och ende son till tidigare ägaren Anders Månsson och hans hustru Hanna Pehrsdotter. Åbo betydde att han hade mer jord än en torpare, och mer att säga till om i byns gemenskap. Han var en av medlemmarna i byalaget, som styrdes av en ålderman, sexman, en beteckning som hänger samman med den uppdelning av jorden som gjordes i sextondelar och trettiandredelar då alla hade varsin liten bit av den gemensamma jorden.

Uppdraget som sexman gick i turordning vilket bland annat innebar att ha hand om bykassan och byns papper och att ordna fester som t.ex det årliga ålagillet. Det grundade man för genom att gå från gård till gård och samlas till ett sammanträde, som föregick själva festligheterna. Medlemskapet i byalaget kostade ingenting, pengar till gemensamma utgifter fick man in genom arrenden. Byn hade på den tiden mycket samfälld mark, det fanns också en skogskassa för jakten i Mällby käsk där det var gott om älg och rådjur.

Över huvud taget tog man vara på chanserna att träffas och dricka åtminstone en kaffegök. När August Jeppson vid Prästavägen köpte märgel från Tåghusa hämtade grannarna varsitt lass åt honom, och som betalning höll August ett gille för gubbarna. På äldre dagar var August en av gubbarna som hade sitt kvarter brännvin inhyst hos Emil Olsson på Mellby 6, där flera änkemän från gårdarna omkring träffades för en stunds gemenskap. De gamla ville ofta inte lämna över till arvingarna utan satt kvar på såväl sina gårdar som traktorer så länge som möjligt. Till mötena på Mellby 6 körde de sina gamla traktorer och var livsfarliga som förare även innan de fått sig en kaffegök – allt enligt en samtida iakttagare.

En annan gemensam aktivitet var mjölkalaget. I ett skjutslag turades bönderna om att varje dag köra mjölken från gårdarna till Mellby mejeri. Det hade de själva byggt, det insynades 17 januari 1895. "Som totalomdöme kan sägas att det är solidt byggt samt ända in i minsta detalj praktiskt inredt, hvadan det utan gensägelse kan stå modell för andra dylika anläggningar. Kostnaden för det hela lär inte uppgå till mer än cirka 14.000 kronor", rapporterade Cimbrishamns-Bladet. J.P. Eklund i Kivik hade gjort murningsarbetet för 1.200 kr, Anders Nilsson i Rörum gjorde snickerierna för 300 kronor och O. Martinsson i Kivik tog 225 kronor för målningsarbetet.

Inträdesavgiften för medlemmar från Södra Mellby socken var 1,50 per ko, för sökande från andra socknar 1 krona. 1895 var den invägda mjölkmängden 1.228.803 kg till ett pris av 6,02 öre per liter. I mjölkleverantörernas uppgifter ingick också att köra kol, is och andra förnödenheter till mejeriet och leverera smör till Simrishamn. Till en början fick de inget betalt för det, men från 1904 utgick ersättning. Den var visserligen inte stor, men det räckte till åtminstone en liter starkt, och en gång i månaden samlades man till mjölkagille.

I början av 40-talet övertogs mjölktransporterna av åkerier. 1966 stängdes mejeriet i Södra Mellby och mjölken transporterades först till Tommarp och senare till stormejeriet i Lunnarp. Varma sommardagar innebar det problem med hållbarheten, men först 1974 övergick man från transporten i 40 liters mjölkflaskor till hämtning med tankbil.

I de gemensamma uppgifterna ingick också att underhålla vägarna. Sten som plockades upp på åkrarna krossades och användes, byn hade två gemensamma stenkrossar. Varje bonde hade en bit av vägen att sköta. Kvaliteten på arbetet och vägbanan var mycket skiftande, somliga lappade och lagade, andra gjorde det inte alls. Vintertid var de flesta delaktiga i att hålla vägarna öppna med en plog som drogs av två par hästar. Det blev till ett extra vinternöje för ungarna som kunde sitta framme på plogen, medan gubbarna hängde i bakkanten för att hålla ner den. Man lät den första snön ligga och plogade sedan ovanpå så att det gick att köra med släde. Inga Andersson, som var dotter i Mellby 6, minns hur hon fick gå och buda när det var dags att röja snö. Betalning fick gubbarna från vägkassan. Det var ett slitsamt och otacksamt jobb när snön drev ihop och det hände att man tvingades skotta först för att plogen skulle komma fram. Det kunde hända att man jobbade en vecka i sträck för att hålla vägarna öppna. Men sedan blev det fest -- och så började det snöa igen…

Plogen stod året runt på en gräsbevuxen trekant med ett pilträd vid uppfarten till byn. Trädet fälldes i mitten på 30-talet och plogen ruttnade så småningom bort…

Nils Andersson på Mellby 28 hade vid tiden kring sekelskiftet 8 kor. Ett torpställe skulle man kanske säga idag, men det var mycket på den tiden. Den fyrlängade gården, som delvis revs och byggdes om 1957, hade halmtak. Det togs bort i samband med ombyggnaden. Nuvarande ägaren Nils Isaksson var glad att bli av med det och har svårt att förstå tjusningen med att lägga moderna halmtak. Han minns hur takhalmen mest bara vållade bekymmer, blåsten rev upp halmen och ryggeträna åkte ner så att det krävdes ständiga reparationer. I äldre tider lades halmen på ett nätverk av läkt med käppar som låg kors och tvärs. Och käpparna skulle vara av hassel, ett starkt träslag. Moderna halmtak ligger som dekoration på ett redan tätt undertak.

På gården fanns förr ett väldigt körsbärsträd, planterat som vårdträd av Nils Isakssons farfars far Anders Månsson, åbo på Mellby 28 mellan 1818 och 1842. Men det överlevde inte de svåra vintrarna på 1940-talet.

Ungefär samtidigt som skomakarhustrun Hanna Månsson började baka bröd åt arbetarna vid kyrkobygget startade Anna Jönsdotter bageriverksamhet av annat slag på Mellby 28. Hon kom till byn i början på 1860-talet som hushållerska till sin bror, byns folkskollärare Jöns Jönsson. Skolan låg nära Mellby 28, så Nils Andersson behövde inte gå långt när han friade. 1862, samma år som han övertog fädernegården, gifte han sig med den då blott 19-åriga Anna.

Anna kom från Eggelsta i Färs härad. Färsingarna hade rykte om sig att baka goda spettkakor, och med sig i bagaget hade hon "rullen", den form som spettkakan bakas på, och den tillhörande plåtställningen, "fötterna". Den var begagnad redan då, och den kom att användas av flera generationer som från Mellby 28 skickade nybakade spettkakor efter Anna Jönsdotters recept till köpare både inom och utom landet.

Spettkakorna bakades över öppen eld av bokved under en stor skorsten. Ugnen var i själva verket ett helt litet rum med jordgolv som rymde även bagerskan och hennes medhjälpare, vars uppgift det var att dra runt spettet i jämn hastighet. Ju jämnare man vevade, desto bättre bakad blev kakan. Jobbet gick till de yngre familjemedlemmarna, och när Annas sonhustru Elna så småningom övertog baket var det dottern Gulli som mestadels satt vid veven.

Ingredienserna var ägg, socker, potatismjöl och smör. Storleken varierade efter beställaren – 3-4 tjog ägg var vanligast. På en dag hann man som regel inte med mer än tre bak. Bara hälften av äggvitan användes, resten fick Mellbybagaren att baka maränger av. Ingredienserna vispades ihop i en stor koppargryta som fortfarande står kvar på loftet i Mellby 28, det var ett tungt jobb i 40-50 minuter som mestadels utfördes av karlarna. Bakningen tog 3-4 timmar, sedan tillkom ytterligare en halvtimma för glaseringen. För det fick Elna Nilsson på 1930-talet 2 kronor när hon bakade och beställaren själv släppte till alla ingredienserna. Så småningom steg baklönen till mellan 5 och 6 kronor.

Produktionen hade en topp under krigsåren. Handlare Pettersson hjälpte Elna att få extra tilldelning av socker och potatismjöl, och ägg fanns det ju gott om, alla hade höns. Spettkakor bakade på beställning sändes som en hälsning från Skåne över hela Sverige. Åtskilliga leveranser gick till Norrland, många av kaptenssläkterna på Österlen hade anhöriga som flyttat norrut. Några spettkakepaket sändes så långt bort som till USA.

Alla som läser historia med en smula fantasi vet att det har bott jättar på Stenshuvud.

Vrångsinta typer, som bland mycket annat kastade sten mot traktens kyrkor för att få tyst på klangen från klockorna. De siktade illa, det finns inga noteringar om att de någonsin träffade målet. Men en av stenarna ligger bakom likvagnshuset i Mellby, och med litet god vilja ser man avtrycken efter jättekäringens fingrar, för det var hon som kastade just den här stenen. En annan sten fanns förr i Kivik, den hade märken som om någon suttit på den och där fanns avtryck av både händer och fotsulor. Käringen hade slungat den i strumpebandet mot Mellby kyrka, men kastet slant och stenen hamnade i Kivik. På 1800-talet sprängdes den i bitar och användes till foten i mangårdsbyggnaden på Eliselund.

Ända in i mitten på 1800-talet fanns det folk i bygderna som kunde berätta om möten med trollen. En berättelse, återgiven så sent som 1914 av en folkskollärare i Rörum, gäller barnmorskan i S:t Olof, som hämtades av en ryttare på trollens flygande häst en natt för ett brådskande uppdrag på Stenshuvud. Under färden stötte hästens hov emot någonting, och ryttaren förklarade att det var Mellby kyrka.

Det var inte den nuvarande kyrkan som irriterade trollen, utan en kyrka som byggts i början på 1200-talet och likt Simrishamns kyrka vigts åt sjöfolkets helgon Nicolaus. Kiviks samhället hörde även på den tiden till Södra Mellby församling, och att bygden fick en kyrka som för dåtida förhållanden har betecknats som märklig och stor anses ha berott på Kiviks betydelse som marknadsplats och hamn.

Södra Mellby gamla kyrka låg på kyrkogårdens äldsta del, men den exakta platsen har inte kunnat fastställs. Den kan mycket väl ha varit byggd med kyrkogrim eller kyrkepilt som det hette här, vilket innebar att den första levande varelse som kom till platsen när grunden till en kyrkobyggnad skulle läggas grävdes ner under grunden. Oftast var det ett djur. Men även barn lär ha offrats på det sättet. Offrets skrik när det begravdes skulle ge kyrkobyggnaden god akustik.

I den gamla Mellby-kyrkan fanns också en träbild som var urholkad i ryggen och sades föreställa "skausnuan", skogsrået som lurade in karlar i Mellby käsk.

Med kyrkan som insignium hade Södra Mellby på 1500-talet ett gille, S:t Nicolaus brödraskap. En sigillstamp påträffad omkring 1775 visar en biskop i fullt ornat med en kräkla i ena handen och en bok med tre guldmynt i den andra. Om det var ett gille för andra än bara präster är obekant.

Anna Alebo, som forskat i Mellby kyrkas historia, berättar att det finns en omfattande beskrivning av kyrkan från år 1830. Den var bred och tvåskeppig och byggd i ortens egen "hallasten". På tornet fanns från början ett sjömärke av två järnstänger med vindflöjlar. Från 1826 återstod bara en fyra aln lång järnstång – på den satt en mässingskula och över den en vindflöjel med årtalet 1826. Dessutom fanns inte bara en utan två kyrktuppar.

Från ett biskopsbesök 30 augusti 1855 finns en notering om att "Mellby kyrka med sitt egendomliga byggnadssätt hade förefallit Hr Biskopen wacker och wäl wårdad". Ändå tog kyrkostämman 22 februari 1874 beslut om att bygga en ny helgedom, och drygt tolv år senare påbörjades rivningen. Kyrkogrimmen, som skulle skydda mot troll och tjuvar, hade inget att sätta emot när man började plocka sten från den gamla kyrkan för att mura upp ersättaren vilken åtminstone så här i efterhand kan kallas ett skrytbygge. "Eslövskatedral" har den kallats.

Att kyrksamheten avtog ungefär samtidigt som nybygget invigdes hade inte med kyrkan att göra utan var ett tidens tecken. Men bristande utrymme i den gamla kyrkan var ironiskt nog en av orsakerna till rivningen. I mer än 50 år hade först en utbyggnad och sedan en helt ny kyrka diskuterats. Kiviksborna påskyndade på sitt sätt beslutet. I äldre dagar hade församlingsmedlemmarna sina bestämda platser i kyrkan enligt en s.k. bänklängd – den som betalade mest tionde fick sitta närmast prästen och altaret medan de mindre bemedlade fick sitta på ställen där sikten inte var så god, i värsta fall bakom någon pelare… I Mellby fanns visserligen ingen bänklängd, men bänkarna begagnades "enligt urgammal fördelning". Och man satt trångt, ¾ aln (45 cm) ansågs räcka som bänkyta för en kyrkobesökare.

I Kivik ökade i mitten på 1800-talet antalet "obesuttna" som inte av hävd hade någon bestämd plats i kyrkan. Till den gruppen hörde direktörer, fiskare, företagare, affärsinnehavare och tjänstemän, inte nödvändigtvis "fattiga" människor. De fick nöja sig med en plats i kyrkan långt under sin status i samhället, och till kyrkorådet skickade de en skrivelse "å samtlige boars vägnar" med påpekan att de minsann också var församlingsmedlemmar och lovade bidra med 3-4.000 kronor till ett nybygge om de garanterades plats i den nya kyrkan.

Redan 1820 hade biskop Wilhelm Faxe vid en visitation i Mellby påpekat att kyrkan var för liten och föreslagit att man skulle börja tänka på en tillbyggnad. Han hittade mycket mer att anmärka på, mässhaken var "trasig och oanständig", altartäckena ansåg han obrukbara. Ett kopparkrus tyckte han borde säljas eftersom det "dels är söndrigt, dels icke för vins förvarande lämpligt". Kyrkogårdsmuren liknade han vid en illa hållen gärdesgård. Några år tidigare hade samme biskop i ett prästmötesprotokoll påpekat att "templen bör fredas för motbjudande och oangenäma intryck sådana som brännvinsredskap och dylikt". Sådana hade biskopen funnit "äfven i fönster och under predikstolar". Men att det intogs värmande drycker var kanske inte så underligt, kyrkorna var oeldade och ett besök vintertid var säkert påfrestande.

Påpekanden om förbättringar och utvidgning återkommer under de följande åren. Väggarna putsades, ruttet trävirke byttes ut och taket lappades. 1854 antecknades att fukten invändigt på norra sidan av valvet "förorsakat grönska på flera ställen", men biskopen Henrik Reuterdahl fann kyrkan "Wacker och Wäl Wårdad" vid sin visitation 1855.

Församlingen lappade och lagade sin gamla kyrka. Taket lades ständigt om, det var delvis täckt av omväxlande bly, spån, tegel eller bräder. Takstolar byttes 1861 och kyrkogården utvidgades 1864. När biskop Wilhelm Flensburg besökte Mellby 1871 fann han kyrkan i gott skick, men för trång. Socknens befolkning hade stigit till över 1.800 personer, vilket innebar cirka 1.200 kommunikanter, d.v.s. konfirmerade och förväntade gudstjänstbesökare. Kom de alla på en gång saknades 800 platser. I Södra Mellby hade man åtminstone tidigare inte betraktats som fullgod medborgare om man inte tagit nattvarden.

Beslutet om ny kyrkobyggnad togs 22 februari 1874. Byggmästaren Peter Eneberg från Kivik lämnade ett förslag om en tillbyggnad, men det röstades ned. Kyrkorådet hade siktet inställt på en helt ny kyrka. Ett nytt förslag från Eneberg år 1876 godtogs och godkändes även i Stockholm.

Ett område om 6.170 kvadratmeter av kyrkoherdeboställets jord väster om den gamla kyrkan utstakades, trots beslut vid en tidigare omröstning att den nya kyrkan skulle läggas norr om den gamla. För förlusten av marken fick kyrkoherden en årlig ersättning av 12,5 kubikfot spannmål, hälften korn och hälften råg.

Kyrkoherden i Södra Mellby hette då Nils Månsson Wennerberg. Inför den förestående rivningen försökte han få riksantikvarieämbetet att genomföra en undersökning och dokumentation av den gamla kyrkan. Men när tjänstemännen 1886 till slut dök upp i Södra Mellby var rivningen redan igång. Wennerberg, vars predikningar sägs ha varit "praktiskt uppbyggda, i en enkel och rättfram skånsk språkdräkt", sörjde sin gamla kyrka. Kyrkoherden stod och grät uppe vid Svinaberga när den gamla kyrkan revs påstås det. Om Wennerberg har det sagts att han "ställde sig på samma plan som allmogen", och kanske han insåg att pengarna kunde använts bättre.

Den nya kyrkan, uppförd i nygotisk stil, skulle rymma dubbelt så många som den gamla, d.v.s 800 personer, och vid 1907 års visitation konstaterade biskop Billing att den var rymlig nog för församlingens behov, och "tillräckligt ljus". Från den gamla kyrkan överfördes bland annat dopfunten i huggen kalksten -- över 700 år gammal och kyrkans äldsta inventarium, predikstolen från tidigt 1600-tal och altaruppsatsen i barockstil från 1669.

Och som sjömärke fungerar den nya kyrkan möjligen ännu bättre än sin föregångare.

(Mer att läsa om kyrkorna i Mellby finns i boken Bygd i förvandling som kan köpas hos Mellbybagaren, och Det var en gång en kyrka en C-uppsats av Anna Alebo vid Historiska Institutionen, Lunds universitet, 1985.)

(Kurt Karlsson)

LARSSONS LIVS OCH  MELLBYMANNENS BRÖD   I mitten av den bästa biten av Österlen ......

Mellby skrevs i mitten på 1300-talet som Medelby, och folk som inte bor här brukar anse att det anger att byn ligger mellan några andra platser. Vi som bor i Södra Mellby vet att det betyder att vi bor i mitten av den bästa biten på Österlen, Albo härad. Författaren Theodor Tufvesson, som skapade begreppet Österlen, fann "i knäbäcksheden ett arkadiskt landskap, rofyllt, med strandens långa vita linje och Stenshuvuds blånande silhuett över havet. Brösarps backar röda av syra med brinnande blåeldar i; kullar mjukt rundade som bröst som eoner andats ut under. Haväng där laxbäcken faller ut och lummiga bokar kröner sanddynen. Kivik blommande av rosor och strandängen med ramslök och näktergalssnår; äppelfälten en stilla mörknande höstkväll när luften är ly och marken tonar som en dov trumma av fallande frukt. Bokskogarna i S:t Olof och norrut, helst när den första grönskan står som ett luftigt flor mot vårhimlen". Allt enligt sin uttolkare Fritiof Nilsson Piraten.

Mitt i allt detta och på en av de högsta punkterna i trakten ligger kyrkbyn Södra Mellby, med en historia som kunnat spåras bakåt i tiden till 1100-talet. Av den tiden finns inte längre några synliga spår. Fortfarande ligger gården Mellby nr 28 från 1601 inom byn och har varit i samma släkts ägo i över 300 år, men hela byn ändrade karaktär och utseende vid enskiftesförrättningen 1806-11 efter riktlinjerna från Rutger Macleans jordreform. Flertalet gårdar flyttades ut, och längs bygatan byggdes gatuhus som kom att bebos av hantverkare och handelsmän. Medeltidskyrkan revs 1886 för att den var för liten och ersattes av en "Eslövskatedral" -- helt onödigt med tanke på att kyrksamheten samtidigt avtog. Men tornet blev ett sjömärke för hela Hanöbukten och kyrkbygget innebar starten för ett bageri som alltsedan dess försett folk även utanför Österlen med deras dagliga bröd.

Ända in på 1930-talet utgjordes halva byns befolkning av jordbruksarbetare, resten var handlare och hantverkare. Även om bybornas arbetsuppgifter nu är helt annorlunda så har Södra Mellby bevarat mycket av sitt utseende från åren efter enskiftesförrättningen. Det är svårt att idag föreställa sig att inom kyrkbyn har funnits fyra handelsbodar, tre av dem konkurrerade med varandra under samma tidsperiod. Då är ändå inte Mellbybagaren inräknad, under den tid då byn hade andra affärer sålde bagaren endast bröd.

Byns äldsta affär låg i huset ovanför bageriet i backen upp mot kyrkan. Där hade köpmannen Karlsén en lanthandel som i slutet av 1800-talet såldes till Gustav Larsson som kom från Svinaberga på andra sidan vägen till Simrishamn. I ett kommunalstämmoprotokoll från 29 mars 1890 noteras att "handlanden G. Larsson å nr 29 Mellby" fått tillstånd att sälja vin "till mindre belopp än 10 liter". Larsson byggde till huset, han var en skicklig och driftig affärsman med näsa för goda affärer, berättar Mellbybagaren Agne Andersson i boken Bygd i förvandling. Han höll sig väl med ortens bönder och man kunde se långa rader av hästskjutsar utanför affären. Därinne trängdes bönderna och mororna med handelsresande och provryttare som kommit med tåg till Vitaby och tagit hyrskjuts till Mellby med lass av väskor med prover och annat som så småningom hamnade på Larsons hyllor. Här såldes allt: specerier, tyger, färger, tjära (som ibland flödade ut på vägen), spannmål och lantbruksmaskiner. I den litet unkna undervåningen förvarades färskvarorna. Där var temperaturen lägre, men knappast tillräckligt låg – när handlaren varit nere och hämtat ett paket smör kunde kunderna höra hur han på vägen uppför trappan bankade paketet i väggen för att få det att se fräscht och fyrkantigt ut.

Och när affärerna gjorts upp drack man vin i bersån, som fortfarande finns kvar.

Tre barn växte upp i huset och deltog i arbetet i affären, som övertogs av sonen Ivar i slutet av 30-talet. Redan då hade omsättningen minskat betydligt, och Ivar var inte heller lika framgångsrik som affärsman. Verksamheten upphörde på 50-talet.

I huset nedanför Larssons affär, gatuhuset med nr 6:21, föddes Hanna Persdotter 17 februari 1843. Dotter till Bolla och Store Per Nilsson, som var skräddare precis som sin bror Lille Per. De hade samma namn eftersom den äldre varit döende när den yngre föddes och döptes, men Per nummer 1 tillfrisknade och blev far till Hanna, den första Mellbybagaren.

Vid den här tiden härskade Axel Fredrik Montan över lag och ordning i häradet. Han var kronolänsman liksom sin far, löjtnanten C.A. Montan, som 1833 flyttat från Mellby till S. Björstorp. Axel Fredrik var enligt Piraten en "hårdhänt rättens och orättens handhavare" som i nära 50 år förde sitt regemente över häradet. Kronolänsmannen tog över som en ordningens väktare efter det på 1830-talet avskaffade bergstinget, genom vilket de stora frälsegodsen -- i Albo härad fideikommisset Christinehof -- "skipat orätt åt både bruket och bönderna, det förra till båtnad och de senare till men och ohägn" enligt Piraten, som hävdar att bönderna år 1896 alltjämt hälsade den mäktige mannen med underdånig handkyss. En gång var kronolänsmannen så hårdhänt mot en tjuv i häradshäktet att denne dog, och Montan låstes in på Malmöhus. Men därifrån petitionerades han ut år 1855 av gäldenärer från hela Albo härad, "ängsliga att inte på förfallodagen få betala räntor och arrenden. Avsatt, insatt och åter tagen i tjänst", kommenterar Piraten. Montan var förutom Kronans befallningsman också lantlig bankir av stora mått och dog 93 år gammal 1910 som miljonär, efter att ha börjat med två tomma händer.

Hanna Persdotter, Store Pers dotter, gifte sig 1867 med skomakaren Anders Månsson. De övertog fastigheten i Mellby, och med den som bas drog Anders runt i gårdarna på trakten och lagade seldon och skor. Hanna var duktig på att baka, och när nya kyrkan i Mellby började byggas satte hon 1885 igång med att baka bullar och fint bröd som hon sålde till byggnadsarbetarna. Vetemjölet köpte hon av grannen, lanthandlaren Gustav Larsson. Utöver baket hade hon fyra barn att ta hand om.

När kyrkan stod färdig 1887 var bageriet så etablerat att man började sälja bröd i Kivik. Brödet bars dit i korgar. Eftersom Anders fortfarande arbetade som skomakare kallades Hannas bröd för "skomagarekagor". Försäljningen gick så bra att man kunde skaffa häst och vagn. Ett lass bröd kördes varje vecka till Simrishamn där det blev mäkta populärt och kallades "Mellbymannens bröd". Det fanns inte så mycket annat att välja på, kommenterade Agne Andersson, tredje generationens mellbybagare, när han berättade historien.

Bageriet gick så bra att hela familjen engagerades. Anders arrenderade Klockaregården tvärs över gatan och körde ut bröd med flera hästkärror. Ägg till baket kom från egna höns, mjöl köptes genom Gustav Larsson och hämtades vid järnvägen i Vitaby och ved kördes från Christinehofs skogar. Sonen Anders, född 1879, gifte sig med Angelié från Brantevik 1913 och tog så småningom över verksamheten. 1916 föddes Agne, och vad han skulle bli när han blev stor var det aldrig någon diskussion om. Han slutade skolan 1931 och började baka.

När Agne fyra år senare tog körkort köpte firman en Nash personbil. Agne körde runt och lade limpor i förklädet som mororna kom ut och höll fram – det var bra service, men knappast kostnadseffektivt. Omsättningen sjönk dessutom under krisåren i början på 30-talet, konkurs diskuterades. För att rädda bageriet började man baka bröd åt lantbrukarna i utbyte mot mjöl. För 10 kg mjöl lämnades 13 kg bröd, dessutom betalades en baklön på 30 öre per 3 kg bröd. Bageriet överlevde. Arrendet på Klockaregården upphörde 1938, det blev för mycket att samtidigt vara både bagare och bonde.

Anders dog 1941 och Agne drev bageriet tillsammans med sin mor till 1944 då han gifte sig med Dagny Persson från Grevlunda. Hon gick konditorkurs och började baka kakor och tårtor, vilket snabbt höjde omsättningen. Det betydde arbete för flera bybor. Men allting var fortfarande resultatet av ett tungt och arbetsamt handarbete, först 1947 skaffades den första maskinen, en degältare.

Agne dog 1989 och Dagny har numera dragit sig tillbaka från det dagliga arbetet. De båda sönerna Pelle och Ingvar började också i bageriet, men bara Ingvar blev bagare på heltid. Pelles hustru Margareta sköter butiken. Ingvars bägge söner håller traditionen vid liv framför bakugnarna, Johan och hans hustru Linda har försäkrat sig om att det finns en sjätte generationens mellbybagare som så småningom kan ta över verksamheten.

Hanna Månsson sålde sin limpa för 25 öre – det myntet finns inte ens idag. Inte heller kan man köpa en bulle för 3 öre, vilket var möjligt på 30-talet. Men man kan fortfarande inhandla en Mellbykavring, belönad med Gastronomiska Akademins Diplom tack vare Fritiof Nilsson Piraten. Mellbybagaren fick både utmärkelsen och ett pris på 1.000 kronor för att de upprätthåller traditionen att baka skånskt rågbröd.

Och vill ni ha en tårta till kaffet, pröva Tjoffe special!

(Kurt Karlsson)